Parasiten

Efter att jag fått beskedet om att jag fått sjukpension rasade min värld. Jag kände mig oerhört värdelös, förbrukad och jag skämdes. Skämdes för att jag nu var en parasit på samhället. Det får man ju ofta höra, orkar man inte jobba så är man inget annat än en parasit. Det var en oerhörd tuff period, jag kunde inte riktigt acceptera att jag skulle vara förbrukad. Med min handläggares godkännande försökte jag att hitta något annat att göra. En period provade jag på att sälja plastburkar. Det var roligt såtillvida att man träffade mycket människor, man kände sig alltid välkommen och några småslantar inbringade det. Nu var det ju så att det var ju inte bara roligt. Efter att jag varit iväg på en demonstration kom jag hem och då var jag helt död. Innanför dörren släppte jag bara väskorna och i bästa fall orkade jag lägga mig i ett hett bad. Sen var det sängen som gällde. Hade jag inte orkat med badet så blev det en mycket orolig sömn. Så skulle man göra i ordning beställning och sen skulle man leverera varor. Totalt tog detta en tid mellan fyra och fem timmar i veckan. Jag experimenterade med medicinen för att jag skulle klara av det och jag mådde hemskt dåligt emellan. Jag ville inte ge upp, ca 1½ år kämpade jag på. När jag ser tillbaka på det så kan jag se att vissa perioder gick det bättre men mest var det som en enda lång utförsbacke. Under tiden jag höll på hade jag skygglappar, det skulle bara funka. Till slut mådde jag så dåligt att jag var tvungen att ställa in en demo. Det kändes fruktansvärt, sen blev det en avbokning till och en avbokning till...tills jag insåg att det kommer faktiskt inte att funka.
En period bakade jag.
Jag hade varit på terapin på sjukhuset och knådat varm lera för mina värkande händer. Mycket skönt var det. För det mesta vaknade jag vid tre, fyra på natten. Då går det inte att ligga kvar och försöka somna om, kroppen behöver röra på sig. Bra kombination tänkte jag. Jag började baka på natten, bullar bröd mm. Efter ett tag var frysen fylld och då dök tanken upp på att jag skulle kanske kunna sälja brödet. Jag pratade med ägaren till den lilla handelsboden och han nappade på iden. Några bullar skulle han väl kunna sälja. Det funkade några månader, jag mådde psykiskt bra av att få göra nytta men kroppen ville inte vara med.
Vad gör man då för att vara till nytta när man har en kropp som inte vill vara med. Jo en förening, det är ideellt och man gör det man kan när man kan, trodde jag. Det började med att jag gick en kurs och blev så intresserad att jag gick med i föreningen. Det tog inte lång tid innan jag satt med i styrelsen och eftersom jag ändå var hemma hela dagarna så kunde jag ju göra det mesta. Jag hade svårt att säga ifrån och det var nog ingen som förstod hur dåligt jag verkligen mådde. Det är ju så att när man ska ut och träffa folk vill man ju visa sig från sin bästa sida även om man är sjuk. I alla fall så vill jag det. Så innan alla möten såg jag till att ha vilat ordentligt, duschat, sminkat mig och kände mig väldigt fräsch. Så klart att ingen förstår då. Fördelen var att föreningsarbetet kunde bedrivas när som helst på dygnet. Stor del av arbetet var på datorn, så när jag gjorde det spelade inte någon större roll. Det blev många nätter och dagar med föreningsarbete och i andra änden fick jag inte så mycket ut av den föreningen. Ungefär två år tog det innan jag gav upp och gick ur föreningen.
Så en dag träffade jag en kvinna, hon hade också fibromyalgi. Hon berättade att det fanns en fibromyalgiförening i Skövde och rådde mig att gå med där. Jag sökte på nätet och hittade att de hade en kontaktperson i Skara som man kunde ringa. Det samtalet glömmer jag aldrig. Det var en kvinna, Maria, som svarade, hon svarade på mina frågor och välkomnade mig på en träff, hon berättade att man hade vattengympa om jag var intresserad och också en bussresa till Ullared. Om jag inte minns fel så anmälde jag mig direkt till Ullaredsresan.
När jag kom till min första medlemsträff blev jag varmt välkomnad och kände att jag kommit hem!
DET VAR STORT!