Taket

Nu är det på gång, bytet av vårat tak, äntligen!
I måndags kom våra efterlängtade takläggare och arbetet framskrider enligt planen!!!!

Måndag middag, gamla plåten är av och spåntaket sopas.

Torsdag morgon brytningen på det gamla taket är uppriktat och det är 

färdigförberett för nya plåten.

Må bra helg!

Den här helgen har vi varit iväg på "Må bra helg" med föreningen. Vi åkte fredag morgon och kommer hem söndag eftermiddag. Helgen är späckad med aktiviteter. Bland annat lyssnade vi på ett föredrag med Olof Röhlander (läs mer om honom här http://www.upphopp.se/ ). En härlig inspiratör, som pratade om "Det blir alltid som man tänkt sig".
Under lördagen hade vi silversmide, några red på islandshästar och några höll på med keramik.

Jag gjorde örhängen i silver som skulle passa till mitt halsband. Halsbandet gjorde jag förra året. Det är verkligen kul med silversmide och jag funderar på att gå en kurs i det.
Avslappning, meditation och Qi gong står också på schemat. Men det som är det bästa är ändå gemenskapen och alla skratt vi har tillsammans. Vi kan vara hur tokiga som helst. När man kommer hem är man bra trött men har en härligt go känsla i hela kroppen.

Maskiner ska bara fungera!

Ibland undrar man om man är förföljd av trasiga maskiner. Det började i höstas, ja egentligen redan under sommaren då vår åkgräsklippare började krångla. Den var ju 8 år drygt så kanske inte så konstigt. Lite titt som tätt hände det saker men till hösten kraschade den helt. Alldeles för dyrt att laga, troligen vettigast att köpa en ny maskin. Det var ju inte så långt kvar av sommaren så Stefan klippte med trimmern istället, det var ju inte många gånger det behövdes.
Runt jul började vår digitalbox krångla. Vid enstaka tillfällen hade den ju gjort det tidigare men då hade det bara varit att starta om den. Nu blev det mer frekvent. Kort sammanfattat: ett antal telefonsamtal, ett antal återställningar, ett antal omformateringar och tre boxar senare gav vi upp och sa upp abonnemanget. Vi fick det gentila erbjudandet att köpa en ny box (som säkert skulle fungera) för x antal tusen men vi tyckte att eftersom boxen börjat krångla innan garantin gått ut så skulle vi inte behöva köpa en ny, för att det skulle fungera.
Under våren och sommaren har, tvättmaskin krånglat, min telefon har krånglat en del (det berodde troligtvis på en app jag laddat ner) bilens AC har lagt av, ett lager pajade på bilen.
När gräset började växa var det dags att köpa ny gräsklippare, det var i början på maj. Den nya var en promenadvariant, så Stefan får motion :-) (jag försökte faktiskt också men den vibrerade så mycket att jag fick rejält ont efter tio minuter). Härom veckan pajade den också.......bland annat var drivaxeln knäckt, vi måste har kört på något, kan inte ha varit mycket till kvalite för vi har inga större saker att köra på, på gräsmattan. Dessutom har kyl/frysen krånglat. Jag blir så trött, det verkar som att det inte är någon ände på eländet.
Jag vill att alla maskiner bara ska fungera!

Trotjänaren!

I vår tvättstuga står en gammal trotjänare, av märket Ljunga. Det är en gammal tvättmaskin som man kan tvätta mattor och otympliga saker i. Halvautomatisk tror jag att det kallas. Man får fylla på vatten manuellt, tömma ut vattnet manuellt, sätta på värmen manuellt och stänga av när det är tillräckligt varmt. Sen får man ställa spaken i läget för tvätt, så att trumman går runt och när det är dags att centrifugera flyttar man över spaken till detta läge. Centrifugen är på 400 varv om jag inte minns fel.

Det tar en del tid och det är mycket passning men när man väl fått tvättat så är det väldigt skönt. I helgen fick jag tvättat en matta och med mycket möda fick jag ner en bäddmadrass och fick tvättat den med. Man bör dock inte vara trött när man gör detta. I morse var jag trött men ville ändå få tvättat en bäddmadrass till. Denna madrass var något smalare och inte lika svår att få ner i maskin. Jag fyllde på vatten och satte på värmen, så slog jag till strömbrytaren och fick en rejäl dusch. Jag hade glömt flytta över spaken från centrifugeringen. Det är definitivt inget tätslutande lock på maskinen så locket for upp en bit och massor av vatten sprutade ut. Snabbt fick jag brutit strömmen, det gör man enklast genom att lyfta locket lite till....ja ni förstår, lite mer vatten över mig :-). Nå jag fick flyttat spaken och satt igång maskinen igen. In och byta kläder, sen är det bara att vänta, 45-60 minuter är det bra att maskinen går när den tvättar. Sen är det tömning och tre sköljningar med centrifugering emellan. Tror ni inte att när jag står där och fyller på vatten inför sista sköljningen så tänker jag på hur dum man kan vara och att slå över spaken kommer det nog att dröja innan jag glömmer. Pyttsan! Jag slår till strömmen och får en ny dusch....har glömt det igen!!! 

Man ska inte tvätta i trotjänaren när man är trött!!!

Årets sista jordgubbar?

I vår gamla odlingslåda, som byggdes första sommaren efter att vi flyttat in, planterades jordgubbsplantor. En sort som vid gynnsamma förhållanden blommar och sätter bär flera gånger. Idag var jag ute och fotade de sista bären. Det skall ju bli kallare nu säger dom och då är väl risken att det inte mognar fram något mer, även om det är fullt med blommor och gröna kart. Det är i alla fall roligt att ha mogna jordgubbar i landet in i september.

Nu har denna odlingslåda gjort sitt och plantorna ska flyttas över i en ny odlingslåda, en del flyttades redan i somras men då det var så många plantor så mannen fick bygga en låda till. 

Mina nya odlingslådor är halvhöga, byggda av rivningsmaterial från vinden. Man kan sitta på kanten och  rensa. I odlingslådan närmast sattes första omgången jordgubbsplantor. Det tog bara ett par veckor innan de var uppätna av rådjuren. Det enda som står kvar är ogräs och en stor tuva koriander som kom med som frö i jorden från den tidigare odlingslåda. Koriander tillhör tydligen inte rådjurens favoritmat. Till nästa år får jag se till och täcka plantorna, även om jag unnar rådjuren att äta så tycker jag att de kan ge sjutton i mina jordgubbar. Det finns annat.

Mångalen

Ända sen jag var relativt ung har jag haft återkommande perioder då jag tappar fotfästet och faller ner i ett stort svart hål. Det är sällan jag har kunnat koppla det till att det hänt något tråkigt eller att jag mått psykiskt dåligt av någon egentlig anledning. Bara att jag under några dagar mått fruktansvärt dåligt och inte förstått varför. Ett tag tänkte jag att det var PMS. Jag var runt 25 år när en vän märkte hur dåligt jag mådde och påstod att jag nog kände av månen. Jag fnös bara åt det och sa att det säkert var PMS, sen var det min syster som påpekade samma sak, jag funderade lite ock tänkte att det kanske påverkar men inte så där. 

Trots att det ändå händer någorlunda regelbundet så är jag själv lika oförstående varje gång. Varje gång är det som att det är första gången det händer tills någon annan (oftast min man) påminner mig om att det var lika dant förrförra gången det var fullmåne. Då minns jag ju....

Så var det nu igen, jag har mått extra dåligt, speciellt psykiskt, sovit dåligt osv. det svarta hålet har jag varit nere i igen, ändå var jag säker på att det berodde på att jag haft extra mycket omkring mig. Tills min man säger igår kväll, -det är ju fullmåne. PLING!!!! jag vet ju att det är så, ändå är jag alltid lika "dum", har ingen aning :-).

Föreningen

Jag måste ju skriva om föreningen. Föreningen som vände upp och ner på mitt liv.

2007 på våren, när mitt liv var som tyngst, jag kände mig totalt misslyckad, sjukpensionär, värdelös, förbrukad. Jag fick verkligen ingenting att fungera, jag ville jobba men klarade inte av det. Jag ville vara en bra mamma men kände att jag inte klarade det heller. Jag ville vara en bra hustru men det var jag verkligen inte. Då träffade jag en kvinna som tipsade om Skövde Fibromyalgiförening. Jag hade aldrig hört talas om att det fanns föreningar för såna som mig. Jag sökte på nätet och såg att de hade en kontaktperson i Skara. Maria hette hon och vi hade ett väldigt bra samtal när jag ringde henne. Jag var välkommen på en medlemsträff i Skara, så kunde jag själv bedöma om jag ville vara med. När jag klev in genom dörren blev jag väl mottagen och det kändes som jag kommit hem.

Där satt ett antal kvinnor alla med samma problem och jag var inte längre ensam. Det var ingen som satt och ältade sjukdomar utan det var glada samtalsämnen. Värmen och gemenskapen kändes i hela rummet. 

Även om jag insåg att alla hade liknande problem som jag var det ändå mycket skratt och glädje. Jag kände redan första gången jag var där att jag lyftes och att jag gick med lättare steg därifrån. 

Så var det en bussresa till Ullared, visst bävade jag för att sitta i buss så länge, dessutom skulle vi stanna rätt länge innan färden gick hem igen. Men jag tänkte att det fick bära eller brista, jag ville i alla fall försöka. Klockan åtta på morgonen var jag på Skara busstation och klev på bussen. Bussresan hade jag inte behövt oroa mig för, man kan ju resa sig och gå runt lite i bussen när det gör för ont att sitta, det gjorde ju de andra också. Lite lagom stimmigt med skratt och prat. Strax innan vi var framme stannade vi för att äta medhavd fika och för kissepaus. När vi kom fram var tiden fri, en timma runt två var bussen öppen så vi kunde lasta in, vi åt när vi kände för det och tog våra pauser för att vila kroppen. Halv sex gick bussen hem, då var det lite tystare på bussen, alla var trötta. Men roligt hade vi haft och fyndat hade vi gjort. Två dagars återhämtning krävdes men vad gör det när man haft så roligt.

Så var det vårfest och alla medlemmar blev bjudna på middag på Bredablick i Falköping. Där blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig att sitta i valberedningen, naturligtvis svarade jag ja.

Sen rullade det på, det var föreläsningar, medlemsträffar, julträff mm.

Någonstans på vägen såddes ett frö, vi borde egentligen vara en egen förening. Jag såg ju att när det var föreläsningar och lite större aktiviteter så var det till Skövde man fick åka och det var bara ett fåtal av "Skaragruppen" som åkte dit. Visst borde det bli bättre om vi var en egen förening, vi kunde ordna egna föreläsningar och andra aktiviteter och framför allt skulle vi kunna ha en egen ekonomi. Jag började prata om detta lite grann på medlemsträffar och 2009 hade det mognat fram. Vi var redo för att klippa navelsträngen. 

Den 22 september 2009 hade vi vårat bildandemöte och blev Skara Fibromyalgiförening.Vi fick ihop en styrelse på 9 personer. Fram till första årsmötet hade vi fått ihop drygt 40 medlemmar och sen har det bara ökat, nu är vi närmare 90 medlemmar. Det känns otroligt häftigt. Vi har inte några problem att få ihop styrelse, i år är vi 10 personer där. Vi har fått en undergrupp i Lidköping och vi har en undergrupp i Vara.

Vi har fullt med aktiviteter, vattengympa, skaparträffar, föreläsningar, "prova på aktiviteter" i år är det Vedic Art, naturligtvis har vi vanliga medlemsträffar både i Skara, Lidköping och Vara. Varje grupp ordnar också egna aktiviteter som man kommer på efter hand. 

Nu undrar säkert någon om det verkligen är så fantastiskt som det låter när jag beskriver det här. Jag rannsakade mig själv och försöker komma på någon gång det har varit jobbigt i föreningen. Men nej, faktiskt inte. Vi kan prata om tunga och jobbiga saker också men inte på ett sådant sätt att man gräver ner sig i elände. 

Däremot har jag flera gånger upplevt att varken kroppen eller humöret vill vara med mig innan jag ska till en träff eller aktivitet, men när jag väl är där så lyfter humöret och jag mår alltid psykiskt mycket bättre när jag går därifrån.

Ingen förening är bättre än dess medlemmar och jag känner att våra medlemmar är fantastiska människor allihop. Jag önskar att alla kunde få känna på en sån gemenskap som vi har.